Jobba mindre, rädda miljön

EfterArbetet 4/2011

 


Nyligen föreslog Hanna Pettersson i en ETC-ledare att vi borde jobba mindre för att det skulle vara bra för oss allihop. Hon citerar Paul Lafargue som för 130 år sedan menade att arbetarklassen var på fel spår när den krävde arbete. Det var ju frihet från arbete som borde vara målet. Frihet men ändå försörjning bör man väl tillägga för att ge hans svärfar Karl Marx rätt. Tre timmar om dagen borde räcka. Det tyckte för övrigt också J M Keynes men på andra grunder. Han menade, på 1930-talet, att snart skulle arbetet bli så effektivt att hans barnbarn skulle klara sig med tre timmars arbete för att tillgodose sina behov.

Så blev det inte. Vi som kunde vara hans barnbarn sliter fortfarande minst åtta timmar om dagen. Och ju mer vi arbetar, desto mer producerar och konsumerar vi. Ja, även om vi inte arbetar mer så växer konsumtionen i alla fall därför att produktiviteten, som Keynes förutspådde, ständigt ökar. Och även om produkterna blir renare och vi väljer att konsumera rätt sorts produkter så ökar miljöbelastningen och resursåtgången. Att vi skulle kunna ”avmaterialisera tillväxten” är en illusion.

Därför finns ett nytt och tvingande motiv för att hålla igen på arbetet som inte var aktuellt för Marx eller Keynes: att klara klimathotet och alla andra miljöproblem. Vi vill ju ändå efterlämna en levbar värld till våra barnbarn. Då är formeln ”jobba mindre, tjäna mindre (eller i alla fall inte mer) och konsumera mindre”. För att rädda planeten bör vi inte arbeta mer som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin ständigt hävdar, utan mindre. Politiskt inkorrekt men nödvändigt om vi menar allvar med hållbar utveckling.

En sådan formel kräver naturligtvis ett samhälle med någorlunda jämlika löner och ett anständigt trygghetssystem. Om lågavlönade i det rika Sverige inte anser sig ha råd med kortare arbetstid är det en fråga om fördelning och lönepolitik. Vi kan inte fortsätta att springa ifrån det genom att hänvisa till att ”tillväxt” ska lösa problemet. Tillväxt och ökande klyftor har tvärtom gått hand i hand i Sverige de senaste decennierna.

Tanken att minska arbetets slit är naturligtvis inte ny. Arbetarrörelsen satte från början kortare arbetstid för högre livskvalitet som sitt ena huvudmål, vid sidan av allmän rösträtt. I hundra år drev man frågan men när LO fått samma villkor som tjänstemännen dog intresset ut. I stället har kvinnorna varit drivande sedan dubbelarbete blev en norm och livspusslet inte gick ihop

Kanske måste vi också en dag, när oljan och den billiga importen sinar, åter börja jobba mer. Men det är en annan historia; nu handlar det om att hejda konsumtionsexplosionen.

Det är en radikal kursomläggning och den innebär utan tvivel problem. För många företag och därmed för många anställda kan det bli en påfrestande omställning. Dessutom ligger skatterna i Sverige idag i huvudsak på arbetandet och konsumtionen. Om vi drar ner där skulle det kunna drabba de välfärdstjänster som bekostas av offentliga medel: vård, skola och omsorg som de flesta värnar om. Och här drabbar tjänstedilemmat: dessa personliga tjänster består ofta i att man ger sin tid, t ex som lärare eller vårdare. Sådana uppgifter kan sällan snabbas upp utan att tumma på kvaliteten. Om de anställda ska ha samma löneutveckling som andra blir deras tjänster successivt dyrare jämfört med annan konsumtion. Och då kostar det skatter. Det förklarar varför de flesta partier spjärnar emot kortare arbetstid för att ”rädda välfärden”.

Det här konstaterar också Långtidsutredningen (LU) och Sverige Kommuner och Landsting (SKL) och visar siffror som borde väcka uppmärksamhet. Privat konsumtion ska de närmaste decennierna fördubblas medan den offentliga ska stå och stampa menar LU (för att klara ”finansiell hållbarhet” utan skattehöjningar). SKL visar att en fortsatt god omsorg kan kräva 13 kr mer i kommunalskatt om 25 år.

Läget är alltså att den materiella produktionen behöver allt mindre folk men vård-skola-omsorg kan inte banta sina kadrer. Fabriken automatiseras men sjukhuset och universitet förblir lika befolkade. Vi lyckas ändå framställa de varor och tjänster som behövs. Men för att slippa taxera ut mer från våra inkomster (=höja skatterna) så vill man alltså att vi ska arbeta fler timmar i den privata, materiella sektorn. En nästan samstämmig kör av politiker vill se fler i arbete och att de som redan jobbar ska göra mer. Så att det blir mer löner och prylar att beskatta.

Men att blåsa upp arbete och konsumtion på det sättet leder ofelbart mot ett ekologiskt stup. Vi behöver hitta andra sätt att upprätthålla välfärdsstjänsterna, utan att spä på konsumtionen. Helst minska den istället så att vi kan se våra barnbarn i ögonen utan att skämmas för vad vi ställt till med. Vi behöver hitta smartare sätt att få välfärd – i ordets bredaste mening – som kräver mindre lönearbete. Hur ska man föra ett vettigt samtal med alla dessa bollar i luften?

Christer Sanne

 
Jobba mindre, rädda miljön EfterArbetet 4/2011
 

Jobba mindre, rädda miljön

EfterArbetet 4/2011

 


Nyligen föreslog Hanna Pettersson i en ETC-ledare att vi borde jobba mindre för att det skulle vara bra för oss allihop. Hon citerar Paul Lafargue som för 130 år sedan menade att arbetarklassen var på fel spår när den krävde arbete. Det var ju frihet från arbete som borde vara målet. Frihet men ändå försörjning bör man väl tillägga för att ge hans svärfar Karl Marx rätt. Tre timmar om dagen borde räcka. Det tyckte för övrigt också J M Keynes men på andra grunder. Han menade, på 1930-talet, att snart skulle arbetet bli så effektivt att hans barnbarn skulle klara sig med tre timmars arbete för att tillgodose sina behov.

Så blev det inte. Vi som kunde vara hans barnbarn sliter fortfarande minst åtta timmar om dagen. Och ju mer vi arbetar, desto mer producerar och konsumerar vi. Ja, även om vi inte arbetar mer så växer konsumtionen i alla fall därför att produktiviteten, som Keynes förutspådde, ständigt ökar. Och även om produkterna blir renare och vi väljer att konsumera rätt sorts produkter så ökar miljöbelastningen och resursåtgången. Att vi skulle kunna ”avmaterialisera tillväxten” är en illusion.

Därför finns ett nytt och tvingande motiv för att hålla igen på arbetet som inte var aktuellt för Marx eller Keynes: att klara klimathotet och alla andra miljöproblem. Vi vill ju ändå efterlämna en levbar värld till våra barnbarn. Då är formeln ”jobba mindre, tjäna mindre (eller i alla fall inte mer) och konsumera mindre”. För att rädda planeten bör vi inte arbeta mer som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin ständigt hävdar, utan mindre. Politiskt inkorrekt men nödvändigt om vi menar allvar med hållbar utveckling.

En sådan formel kräver naturligtvis ett samhälle med någorlunda jämlika löner och ett anständigt trygghetssystem. Om lågavlönade i det rika Sverige inte anser sig ha råd med kortare arbetstid är det en fråga om fördelning och lönepolitik. Vi kan inte fortsätta att springa ifrån det genom att hänvisa till att ”tillväxt” ska lösa problemet. Tillväxt och ökande klyftor har tvärtom gått hand i hand i Sverige de senaste decennierna.

Tanken att minska arbetets slit är naturligtvis inte ny. Arbetarrörelsen satte från början kortare arbetstid för högre livskvalitet som sitt ena huvudmål, vid sidan av allmän rösträtt. I hundra år drev man frågan men när LO fått samma villkor som tjänstemännen dog intresset ut. I stället har kvinnorna varit drivande sedan dubbelarbete blev en norm och livspusslet inte gick ihop

Kanske måste vi också en dag, när oljan och den billiga importen sinar, åter börja jobba mer. Men det är en annan historia; nu handlar det om att hejda konsumtionsexplosionen.

Det är en radikal kursomläggning och den innebär utan tvivel problem. För många företag och därmed för många anställda kan det bli en påfrestande omställning. Dessutom ligger skatterna i Sverige idag i huvudsak på arbetandet och konsumtionen. Om vi drar ner där skulle det kunna drabba de välfärdstjänster som bekostas av offentliga medel: vård, skola och omsorg som de flesta värnar om. Och här drabbar tjänstedilemmat: dessa personliga tjänster består ofta i att man ger sin tid, t ex som lärare eller vårdare. Sådana uppgifter kan sällan snabbas upp utan att tumma på kvaliteten. Om de anställda ska ha samma löneutveckling som andra blir deras tjänster successivt dyrare jämfört med annan konsumtion. Och då kostar det skatter. Det förklarar varför de flesta partier spjärnar emot kortare arbetstid för att ”rädda välfärden”.

Det här konstaterar också Långtidsutredningen (LU) och Sverige Kommuner och Landsting (SKL) och visar siffror som borde väcka uppmärksamhet. Privat konsumtion ska de närmaste decennierna fördubblas medan den offentliga ska stå och stampa menar LU (för att klara ”finansiell hållbarhet” utan skattehöjningar). SKL visar att en fortsatt god omsorg kan kräva 13 kr mer i kommunalskatt om 25 år.

Läget är alltså att den materiella produktionen behöver allt mindre folk men vård-skola-omsorg kan inte banta sina kadrer. Fabriken automatiseras men sjukhuset och universitet förblir lika befolkade. Vi lyckas ändå framställa de varor och tjänster som behövs. Men för att slippa taxera ut mer från våra inkomster (=höja skatterna) så vill man alltså att vi ska arbeta fler timmar i den privata, materiella sektorn. En nästan samstämmig kör av politiker vill se fler i arbete och att de som redan jobbar ska göra mer. Så att det blir mer löner och prylar att beskatta.

Men att blåsa upp arbete och konsumtion på det sättet leder ofelbart mot ett ekologiskt stup. Vi behöver hitta andra sätt att upprätthålla välfärdsstjänsterna, utan att spä på konsumtionen. Helst minska den istället så att vi kan se våra barnbarn i ögonen utan att skämmas för vad vi ställt till med. Vi behöver hitta smartare sätt att få välfärd – i ordets bredaste mening – som kräver mindre lönearbete. Hur ska man föra ett vettigt samtal med alla dessa bollar i luften?

Christer Sanne