"Var blev ni av, ljuva drömmar ...?"

Text för Chimärerna: porträtt från en forskarutbildning. Nordiska institutet för samhällsplanering (Olsson, G red). Stockholm 1996; även publicerad i antologin Tillväxten ifrågasatt (Lagergren, S et al red). Stockholm Carlssons 2001

 

När jag för några år sedan presenterade en avhandling om arbetstidsfrågan i Sverige under 1900-talet fann jag i en anmälan några rader som jag först baxnade inför. Men där finns också en problematisk tanke som fick mig att reflektera över "tillväxt”. Så här lyder avsnittet:


"Författaren frågar retoriskt om sysselsättning och tillväxt är självändamål och om vi aldrig – trots de på lång sikt enormt ökade resurserna – ska få råd med kortare arbetstid. Det finns dock ett avgörande spörsmål som han inte analyserar: Kan det ekonomiska system vi lever under fungera utan expansion? Om svaret på den frågan skulle bli nej måste man nog ge dem som försvarar tillväxten rätt – såvida det inte finns något annat och bättre ekonomiskt system att erbjuda."


Som den gode anmälaren sätter han fingret på rätt ställe: att det finns en motsättning mellan tillväxt och arbetstid och att vi i längden inte kan gå runt den. Av två skäl. Dels tycks det myckna arbetandet vara i otakt med människors egentliga önskemål. Den motsättningen kan bara lösas upp om man slutar se arbetstiden som en individuell fråga och i stället inser hur strukturellt styrt den är. Dels, och kanske mer tvingande fast det inte behandlas i avhandlingen, tillåter inte de ekologiska gränserna en ohämmad expansion av det slag som nu pågår (och ingen har kunnat visa på en ”eterisk tillväxt” som inte sätter spår i vår omvärld).

Därför kan det kan synas som om Candides ande svävade över dessa formuleringar – att vi skulle leva, om inte i den bästa möjliga av världar, så åtminstone i den bästa av möjliga världar. Vi uppmanas hålla fast vid ett ekonomiskt system som, likt cyklandet, förutsätter en rörelse, en tillväxt, för att inte falla ihop därför att det inte finns något bättre. Trots att detta ekonomiska system av allt att döma leder oss direkt mot stupet.

Det är inte minst förbryllande därför att pläderandet för tillväxten knappast följer av systemets logik. Utan att gå närmare in på frågan menar jag att systemet – alltså marknadsekonomin eller "kapitalismen" – snarare drivs av vinster och vinstintresse. Noga sett är däremot tillväxt bara ett statistikbegrepp, den årliga förändringen – "tidsderivatan" om man vill – av ett mätetal för den (registrerade) ekonomiska aktiviteten, bruttonationalprodukten. Så som den definieras – och det är alltså en ren konvention – stiger och sjunker den utan att det ekonomiska systemet bryter ihop (medan t ex det gamla ATP-systemet var konstruerat så att det bara var rimligt vid ekonomisk tillväxt).

Det är nu svårt att ta upp ämnet tillväxt utan att hamna i något redan slitet debattspår. Oftast betraktas ju tillväxt som mått på rikedomens och levnadsstandardens förändring, trots att många – inte minst ekonomer – invänt att BNP inte alls är liktydigt med välfärd (och ökad BNP alltså inte alls lika med ökad välfärd). I en enkät instämmer 93% av svenskarna i att det är "viktigt" att öka tillväxten. Samtidigt svarar 90% i andra enkäter att man är beredd sänka sin levnadsstandard med hänsyn till miljön.

tillväxt behåller alltså sin enorma betydelse som fetisch genom att vara så nära förknippat med framsteg. Där finns den historiska roten. Moralfilosofen Adam Smith var övertygad att ett effektivare näringsliv var till allas bästa. Men där finns också en sammanblandning av "utveckling", uppfinningsrikedom och tekniska framsteg med tillväxt. Det är kanske signifikativt att produktiv har synonymer som fruktsam, bördig, givande, skapande och t o m lönande och arbetsam. Ökad produktivitet har i svenskan bara den tekniska meningen "högre kvot mellan resultat och insatta resurser". "Mer för mindre" helt enkelt men detta blir ofta tanklöst utbytt mot enbart "mer".


Nu kommer allt fler uttryck – i form av nykonstruerade index eller sociala indikatorer eller rena subjektiva bedömningar – för att välfärden nådde som högst för ungefär en generation sedan. Allt i allt säger de att vi inte har fått det bättre sedan dess. Det är inte de officiella välfärdsforskarnas historieskrivning, men tanken vinner trovärdighet med tiden. Ännu återstår också att tanken skulle tas upp och påverka politiken.

Det var inte bara trenden som bröts på 70-talet. Då bleknade också tanken att samhällsutvecklingen kunde styras. "Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord?" var Tage Danielssons uttryck för mångas besvikelse.

Georg Henrik von Wright blev sedan succéförfattare och mediakändis på gamla dagar därför att han vågade gripa tag i frågor som hade engagerat en generation men som skymts i 80-talets tidsanda. Han förmår nagla fast "myten om framsteget" som ingen annan: att det värde som människor sätter på sina levnadsvillkor beskriver det enda sanna framsteget men att detta förväxlas med formella kriterier som blivit allt mer självgående. Det gäller på både ekonomins och demokratins domäner – alltså "ekonomisk tillväxt" respektive "formella demokratiska institutioner" (oavsett om de senare reellt leder till "ett mer rättvist samfund av fria och jämlika medborgare").

von Wright tar därmed plats i den lilla skara som pekar på att det har skett ett teckenbyte. Att det som en gång gick åt rätt håll – ökande produktion som besegrade fattigdom och nöd – nu har börjat slå fel. Anthony Giddens talar i samma anda om ett post-scarcity society – mindre demagogiskt än Galbraith "överflödssamhälle" därför att Giddens påpekar att bristproblemen inte behöver vara avskaffade i detta tillstånd. Men de kan inte heller avhjälpas med tillväxt; en sådan leder tvärtom till ytterligare skador.


Gunnar Adler-Karlsson ställde 1979 den tidens partiledare mot väggen med frågor om deras syn på tillväxt. Redan för en generation sedan var detta alltså en fullt "mogen" kritisk fråga. Han visar hur partiledarna "tror" på tillväxt, med mer övertygelse än förnuftsargument. De skruvar sig inför kritiken, hänvisar till "kvalitativ tillväxt" och prövar kringgående rörelser för att slippa diskutera vad som kunde vara "tillräckligt".

Utan tvekan skulle samma övning falla ut ungefär likadant idag. Partiledarna är utbytta men tron orubbad. Man hör mindre om "kvalitativ tillväxt", möjligen om "uthållig tillväxt" – en "oxymoron" med en  cynisk klang. Till synes oberörda av kritiken visar ekonomer och politiker samma omsorg om tillväxten. Ingen frågar efter målet, om "varför tillväxt?". På den punkten är de officiella texterna påfallande tafatta och aldrig mer explicita än att det är "medborgarnas krav" och att "vi (i Sverige) måste ha tillväxt när andra har det". Desto intensivare debatteras vägen; detta är en "ekonomisk ingenjörskonst" inställd på att "skapa tillväxt" – inte sällan till ett högt socialt eller ekologiskt pris.

Om inte målet diskuteras så åkallas tillväxten däremot som medel och bot för de akuta problemen med arbetslöshet, miljöförstöring och den offentliga sektorns finansiering. Det är vad von Wright kallar tillväxttänkandet som övergripande politisk ideologi, att "fortsatt ekonomisk tillväxt är en förutsättning för att lösa de problem som intensifierad och rationaliserad industriell produktion själv skapar."


Om 93% tror att tillväxt är viktigt måste problemet med tillväxten preciseras. En fråga är om den inte leder dit vi vill. Men det inledande citatet innehåller också, skulle Anthony Wilden påpeka, ett felslut. Det finns en annan och mer basal fråga än den som ställs där, nämligen "Kan expansionen fungera?". Eller är det expansionen – med överutnyttjande av naturen som både gruva och slask – som kommer att avgöra vilket ekonomiskt system som blir möjligt?

Genom att ställa kultur – i form av det ekonomiska ordningen – mot natur – och ekologisk bärkraft – och fråga sig vilket system som skulle klara sig utan det andra så inser man lätt, menar Wilden, vilket av de två systemen som är överordnat.


von Wrights slutsats är att "den största tjänst som vår tids intellektuella kan göra framstegets sak" är att "demaskera dessa falska mytologier" som idag är "en motiverande kraft för teknisk och samhällelig utveckling". Så vad kan forskare – som väl borde räknas till de intellektuella – göra?

Det är positivt när enskilda samband och villkor som den ekonomiska vetenskapen hävdar kommer upp till diskussion: hjälper verkligen tillväxt mot arbetslöshet? Tillåter miljön tillväxt? Men hela den dominanta och dogmatiska läran behöver också ifrågasättas, både inomvetenskapligt och för sin roll som förklädd politik. Den måste utmanas av flera och ödmjukare – mer verklighetsgrundade – skolbildningar. Några har velat utgå från dagens förutsättningar – med ett välstånd i västvärlden som, rimligt fördelat, tillåter ett komfortabelt liv för alla – för att forma en ny teori. Men de tycks uppgivna – man rår inte på dagens ortodoxi. Det är långt kvar till en reformation av "drottningen bland samhällsvetenskaper", så kallad av Paul Samuelson, överstepräst och lärofader för generationer av ekonomistuderande.

Kritiken är ändå långtifrån ny. En tidig röst var Cambridge-ekonomen Piero Sraffa. Han var också Wittgensteins främsta samtalspartner i frågor om språkspel och livsformer. Inom sitt fack kunde Sraffa t ex ställa frågan vilken måttenhet som egentligen skulle kunna göra kapital begripligt för en person som inte var "förförd av formell ekonomi" (och den som försöker tränga in i ekonomiska standardanalyser ska också finna att det ofta är en fiktiv, imputerad storhet, långtifrån farbror Joakims drivor av pengar). När Weber hävdar att


"Vetenskapens speciella funktion … är … att ställa frågor om just de förhållanden som alldagligt tas för självklara."


så är det också giltigt för vad antropologerna kallat "den substantiella ekonomin", dvs systemet för försörjning. Varje kultur omfattar en mental modell som förklarar detta: fördelningen av vad livsuppehället kräver, hur man tolkar produktion och vad konsumtionen betyder för gruppens medlemmar. Det är en kulturell självförståelse, en kosmologi som skapar ordning i tillvaron.

Västvärldens antropologer har ofta tagit vår ekonomiska modell som universell och måttstock för att tolka andra, "primitiva" kulturers förståelse. Men alla modeller måste betraktas som lokala, menar Stephen Gudeman och exotiserar vår egen ekonomiska lära genom att analysera dess historiska grunder.

Då vittnar begrepp som tillväxt och avkastning (och naturligtvis "närande/tärande") om hur naturen fått forma vår förståelse av "ekonomin". Man kan börja med med fysiokraterna som ansåg att endast naturen var produktiv (medan jordbrukarna "bärgade" skörden, hantverkarna bearbetade den och överklassen förbrukade den). Här bevarades drag av en äldre, religiöst och hierarkiskt grundad förståelse även om systemet analyserades i nya termer. Även David Ricardo grundade sin första modell i jordens fruktbarhet. Men han växlade snart till en modell som, likt Karl Marx modell, utgick från arbetskraftens skaparförmåga (produktivitet). Då skiftade också perspektivet från moll till dur. Jordens avkastningsförmåga hade inneburit tydliga gränser för tillväxten men man inte såg några gränser för arbetskraften.

Sådana härledande, mekanistiska mål-medel-modeller kännetecknar västerländskt tänkande (även om de fortfarande behållit en referens till naturen=människan; bara Sraffa modellerade en ekonomi för "produktion av varor medelst varor"). Andra kulturers modeller förstår i stället försörjningen inom det sociala mönstret, på helt annorlunda grunder: det är fråga om livsformer i Wittgensteins mening – oförmögna att förstå varandra.

Än idag gör alltså de natur-refererande begreppen tjänst genom att skänka det ekonomiska systemet legitimitet. Konnotationerna verkar. Det ger en "naturlig" klang åt systemet att säga att företagen "växer" och att investeringar ger "avkastning". T o m naturvetenskapliga lagar , som termodynamikens andra huvudsats, mönstras av en fysikprofessor för att hävda att "marknadsekonomin med dess ekonomiska tillväxt" är "inte bara naturlig utan det naturliga". Skillnaden mellan natur och kultur suddas ut i media när de finner för gott att upprepa – nästan lika ofta som väderrapporten – hur räntan och kronan mår. I Johans Asplunds anda kan vi fråga oss vad det betyder. Liksom att man börjat rapportera hur offentliga sjukhus "går med förlust".


Modellerna är sociala konstruktioner: de ger en förklaring samtidigt som de representerar en nedärvd erfarenhet. Men marknadsekonomins modell hämtar metaforer från en annan värld än den människor upplever i det högteknologiska konsumtions- och välfärdssamhället. Det är frestande att i det historiska perspektivet spekulera kring hur aktuella konkreta erfarenheter skulle kunna rucka på den gängse förståelsen. Jean Baudrillard hävdar att vi har lämnat den klassiska politiska ekonomins era för "tecknets politiska ekonomi". Han sätter konsumtionen i fokus, den konsumtion vars främsta syfte är att vara en signal. Lika viktigt är att arbetets form döljer varje anställds enskilda (diskreta) bidrag till produktionen. Liksom att stora grupper saknar ett "normalt" förhållande till produktionen: arbetslösa, ungdomar, förtida pensionärer och de invandrare som marginaliserats. Vad är verkligt i systemet för dem?

Trots ideologiska motstötar går det heller inte att blunda för att lönerna ofta bestäms av sociala konventioner. Eller för de cyniska maktspel där förbluffande förmåner fördelas – de berättar ju nyhetsmedia om nästan dagligen.

Rent praktiskt har lönen dessutom för de flesta blivit ett insättningsbesked. Många av hushållens andra stora penningströmmar är lika ogripbara kontotransaktioner. I det läget blir det allt viktigare med mentala signaler i stället för de taktila. Många känner inte om plånboken blir tjockare eller tunnare utan följer mediaspelet där "ombudsmän" – journalister, politiker, debattörer och intresseföreträdare – beskriver världen för oss. Kanske har tillväxt – dvs "ekonomisk tillväxt" – slagit igenom som politiskt begrepp först när och på grund av att människors försörjning fått denna abstrakta karaktär.


Men är den sociala konstruktionen av världen också en frisedel för forskaren? Eller går det att vara alarmistisk och aktivistisk utan att bli förståelse-imperialistisk? Min sista inspirationskälla blir Michael Thompsons – och medförfattares – tankar om "kulturteori" och livsformer. För dem samspelar omvärldsföreställningar och sociala relationer för att forma grupper i samhället.

I ett historiskt förlopp (och då bortser jag från att Mary Douglas' grid/group-schema ligger i botten) menar de att den moderna tiden ledde till en övergång från "hierarki" till "individualism". Men båda kategorierna fortlever, liksom "egalitärer" och "fatalister", och bildar skiftande konstellationer.

De här tillstånden kan illustreras med kulor på olika slags plan. Så beskrivs "hierarki" av kulan som vilar i en dal mellan stödjande toppar. Där kan den kan röra sig så länge inte rörelserna blir för häftiga. Bara man inte utmanar naturen (eller den sociala ordningen) för mycket så återtar kulan sitt trygga läge. Sådan var, menar man, människans lott i ståndssamhället: den som höll sig inom givna ramar gick det väl.



Individualismen innebar ökad rörelsefrihet; dalen vidgar sig till en skål där kulan rullar i ett självreglerande, återställande och stabilt system. Det kan också ses som en bild av entreprenörens hållning, att ta för sig eftersom naturen ses som välvillig:



Egalitären betonar tvärtom risker. Naturen är labil och kräver att människan anpassar sig; hierarkins trygga grop har krympt eller försvunnit och kulan vilar på av en topp. Det kan t ex vara den bekymrade ekologens bild av vår prekära situation där minsta rubbning leder till ett fall:



Så långt liknar Thompsons budskap Gudemans: ingen modell är rätt eller fel. Och alla förekommer, samtidigt, och ger legitimitet åt olika politiska eller ideologiska grupperingar. Men är det då också likgiltigt vad vi tänker? Är detta en meta-legitimering för forskaren att inta en "anything goes"-hållning?

von Wright och Wilden – och många andra som bekymrar sig – stannar uppenbarligen inte där. När de talar om mänsklig hybris ser de i första hand kulan på toppen. Därför måste naturen återinföras som en gräns för människors handlande, liksom den var hos den tidige Ricardo.

Men det skulle (i västvärlden) ske i ett annat samhälleligt läge, utan direkt materiell nöd. Därför innebär naturens begränsning inte samma dystra perspektiv som på Ricardos tid. Så resonerar även jag i min avhandling om arbetandets omfattning och om fortsatt tillväxt som naturligtvis har sin plats inom det kulturella systemet. Samtidigt gäller att naturens system inramar kulturens. Tillväxt – dess betydelse, form och innehåll – kan och måste ställas i relation till vad som gäller inom båda systemen. 

Även Thompson har ett svar: flera omvärldsföreställningar kan existera sida vid sida. Men om de avviker alltför mycket från verkligheten "därute" kommer det att straffa sig. Därför flyttar sig också tyngdpunkten i föreställningsspektrat, allt eftersom människor gör sina erfarenheter (eller ibland för att människor beter sig som de fåglar i skock som fladdrar utan synliga skäl från den ena viloplatsen till den andra...).

Detta blir för mig till ett slags summa summarum: vi kan vara överens om att vi inte beskriver verkligheten för den har vi inte tillgång till. Vi gör modeller och de blir vår sociala verklighet. Men modellerna blir inte hållbara om de inte rimmar med verkligheten – så den finns ändå där!


Med detta har jag också kommit fram till ett motbud till min anmälares skeptiska fråga. I stället för att nöja mig med sakernas tillstånd vill jag ansluta mig till Lars Johan Werle i anledning av operan Änglamark:


"Det måste finnas ett bättre sätt att leva och finns det inte så får vi uppfinna det."


Det är helt i humanisten Tage Danielssons anda, en man som förmådde ge uttryck för besvikelsen och men också för nödvändigheten att fortsätta att verka. Honom ville jag gärna tillägna detta.


Detta är en bearbetning av mitt bidrag till "Chimärerna. Porträtt från en forskarutbildning" (Nordiska institutet för samhällsplanering 1996, red Gunnar Olsson). För den som vill läsa mer kan jag bl a hänvisa till G H von Wrights bok Myten om framsteget (Stockholm: Bonniers 1993); G Adler-Karlsson: Partiledarna och atomkraften. (Stockholm: Prisma 1979); A Wilden: System and Structure. Essays in Communication and Exchange (New York 1980), S Gudeman: Economics as culture. Models and metaphors of livelihood (London: Routledge & Kegan Paul 1986) och M Thompson m fl: Cultural Theory (Boulder, Co: Westview Press 1990). Wittgenstein lyfter fram Sraffa i förordet till Filosofiska undersökningar (Stockholm: Bonniers 1978).